Vargens spår

Vargens spår är typiska för ett hunddjur. Det är mycket svårt att skilja mellan vargspår och spåren av en stor hund.

Vargspår i snön. Vargspår i snön. Bild: Aku Ahlholm
Vargspår i snön Vargspår i snön. Bild: Risto Sauso

Vargens gångspår

Vargens spår är typiska för ett hunddjur. Det är mycket svårt att skilja mellan vargspår och spåren av en stor hund. Som hos hunddjur i allmänhet är spårstämplarna efter vargens framtassar (10-11 cm) större än efter baktassarna (9-10 cm). När man mäter vargens spårstämpel räknas klorna inte med.

I vargens spårstämpel syns tydliga avtryck av de långa kraftiga klorna (4 st.). Tårna på vargens baktassar ligger lite närmare varandra, så spåren ser lite långsmalare ut än framtassarnas. Avtrycket efter vargens fram- och baktassar kan också skiljas utifrån formen på mellanfotsdynan. Bakre spårkanten av framtassarnas mellanfotsdyna är lite konkav, medan baktassarnas är konvex eller rak. Vargens tår är symmetriska till skillnad från lodjurets, vars tåavtryck är osymmetriska.

I mjuk snö och på våta kärr breder vargen ut sina tår så mycket som möjligt. Då kan vargspåren ibland tas för lospår. I mjuk snö syns inte alltid vargens kloavtryck. Då kan man se på avtrycken efter de mellersta tårna, som på vargen alltid är symmetriska, det vill säga lika långa. Men om det snöat på spåren kan man inte se trampdynornas avtryck i snön. Då måste man följa spåren tills man hittar ett tydligt tassavtryck till exempel under en gran eller liknande.

Vargen rör sig helst i trav. På hårt underlag travar vargen oftast med kroppen lite snett i färdriktningen. Då lämnar den efter sig pariga spår som kan ha ett stegmellanrum på upp till två meter. I mjuk snö blir steglängden kortare (120-160 cm), och vargen trampar med baktassen i samma spår som framtassen. På vintern är vargens spårlöpa ofta en pärlbandsliknande travlöpa. I djup och lös snö kan vargen ibland behöva hoppa. Det kräver mycket energi, så vanligen rör sig vargen inte långa vägar hoppande.

Vargen är målmedveten och rätlinjig i sina rörelser vilket gör att spåren ligger i linje och stegbredden är liten. Ungarna rör sig lekfullare och nyfiknare. I slutet av hösten när den första snön faller har ungarnas tassar nästan vuxen storlek och deras spår kan därför inte skiljas från vuxna individers på basis av spårstorleken. Men skuttande och annat lekfullt busande i snön är typiskt ungvargsbeteende.

I mjuk snö trampar vargarna i varandras spår. Då packas snön tätare på bottnen av spåret och spårgropen blir större. Men det är ofta svårt att bedöma det exakta antalet vargar. Det kan bedömas tillförlitligt endast på ställen där flocken av någon anledning delat på sig en stund eller genom att räkna legor där vargarna vilat.

I mjuk snö är det ibland svårt att se vargens eller vargarnas färdriktning. Vanligen flyger en del lös snö i färdriktningen här och där vid spårlöpan. Vargens fotspår är också tydligare avgränsat i färdriktningen eftersom benet ofta lämnar ett snett avtryck i snön på framsidan av spårgropen.

Andra spår efter varg

Vargarna vilar då och då både under dagen och under natten. När marken är snöfri hittar man inte just viloplatser efter vargar om man inte har en sagolik tur. På vintern syns legorna tydligt i snön. Vargens viloplatser ligger alltid högre upp än den omgivande terrängen eftersom vargarna vill ligga så att de kan ha uppsyn över sin omgivning. Vargarna väljer inte alltid ett skyddat ställe utan de kan ligga och vila till exempel mitt på ett kalhygge.

Varglyan

Varglyan kan vara ganska anspråkslös ut och framträder inte särskilt tydligt i omgivningen. I Finland gräver vargarna sällan ut en håla i jorden som vargarna i Sydeuropa gör. Hos oss kan varglyan finnas under en rotvälta eller i en dikeskant i skogen.

Vargens avföring

Vargens avföring består av 2,5-3 cm tjocka korvar som luktar starkt och illa. Den påminner lite om hundavföring. I vargens avföring finns vanligen hår och benbitar. Ju svartare avföringen är, desto köttrikare har vargens kost varit. På bilden vargavföring med mycket hår från bytesdjuret. I det här skedet, då avföringen innehåller mycket hår och är brungrå, finns det inte mycket kvar av bytet.

Urinmarkeringar

Som hos hundar urinerar hanen genom att lyfta på benet och honan sittande. I en vargflock urinerar vanligen ledarparet, både hanen och honan, genom att lyfta på benet och de andra urinerar sittande på huk. Vargen markerar också sitt revir med urinmarkeringar. En varg som markerar sitt revir lyfter benet och urinerar på ett synligt ställe, som en sten eller en trädstam. Om urinen hos en märkande varghona innehåller blod, betyder det att hon löper. Då kan man med största sannolikhet förvänta sig en valpkull till våren.

Bytet

Hjortdjur som dödats av vargar känns igen på kraftiga bitmärken i halsen. Det varma blodet rinner genom snön ända till jorden. Vargen river skogsrenens eller tamrenens hals betydligt mer än lodjuret. Vargarna river ofta älgar också i sidorna och bakbenen. Vargar äter ofta upp de hjortdjur de har dödat nästan helt och hållet, så att endast hår, ben och vommen finns kvar i närheten av kadavret. Den som hittat ett kadaver kan gissa sig till vilket rovdjurs byte det är genom att kontrollera om stora ben har bitits sönder. Vargen har starka käftar som kan stycka och bita sönder stora ben, vilket björnen inte gör. Vilken rovdjursart som har dödat ett kadaver är ändå inte alltid helt klart, eftersom vargar också kan ta för sig av björnars byte.

Levnadsvanor och fortplantning

Vargarna lever i permanenta par som vanligen fortplantar sig årligen. Vargflocken består oftast av en familj med ett par (s.k. alfapar) och deras ungar. Vargen rör sig under alla tider av dygnet, men i huvudsak i skymningen och på natten. Vargen är mycket uthållig och snabb. Den har väldigt skarp ...

Förekomst

De största vargstammarna finns nära östgränsen, men vargarna har ökat i antal i västra Finland. Kringvandrande och också bosatta vargar kan förekomma i hela landet. Storleken på vargflockens revir beror på mängden föda och vargar i området. I Finland är den genomsnittliga årliga revirstorleken 700-9...