DNA-studier på vargar

För att bestämma vargarnas rasrenhet används genetiska metoder. DNA-analys är en internationellt använd metod för att identifiera genetiska skillnader och har redan länge varit vanligare än jämförelser baserade på yttre egenskaper.

Genetiska metoder för att identifiera vargar

På varje individ som kommer till Naturresursinstitutet (Luke) för prov mäts kroppen och skallen och tas ett vävnadsprov på vilket man fastställer dna. Vargarnas dna-bestämning görs vid Uleåborgs universitet, vars enhet för genetisk forskning representerar världstoppen, både vad gäller utrustning och kunskap. Naturresursinstitutet gör inte dna-bestämningar på stora rovdjur. Naturresursinstitutet sparar vävnadsprov från alla individer som kommit för prov. Institutet har inte möjlighet till långvarig förvaring av hela kroppar. För egentliga vetenskapliga samlingar ansvarar Finlands naturvetenskapliga muséer, och i dem finns många av de vargskallar och vargpälsar som kommit till Naturresursinstitutet.

Proven som används vid dna-kartläggningen av Finlands vargar kommer från vargar som jagats eller hittats döda. För kartläggningen av vargarnas genetiska mångfald har man också använt historiska prover från muséers samlingar och prover från vilda levande djur.

Kontrolldatabasen som används vid dna-forskningen har bildats av de här proverna. Dessutom finns jämförelsematerial på skandinaviska och ryska vargar. I databasen finns dna-uppgifter på över 500 vargar och dessutom information om bland annat individuella egenskaper och var varje prov tagits. Kontrolldatabasens syfte är att ge en bild av variationen i ärftliga egenskaper.

Ett procenttal anger sannolikheten att en individ hör till kontrollmaterialet

Vid dna-analyser anges sannolikheten att provet hör till kontrollgruppen med procenttal. Till exempel när det gäller vargar anger procenttalet 95 att vargen med 95 procents sannolikhet hör till kontrollmaterialet. Sannolikheten är aldrig 100 procent eftersom alla individer har en egen genuppsättning, så det finns aldrig en genetiskt exakt likadan individ i kontrollmaterialet. Procenttalet ger alltså inte en bild av till exempel vargens "korsningsgrad".

Ett likadant resultat får man om man jämför vilken som helst enskild rashund med en kontrollgrupp av andra individer av samma ras. Det betyder inte att en hund som med 95 procents sannolikhet hör till rasen är till 5 procent blandras. I faderskapsundersökningar på människor betyder ju inte heller ett resultat som säger att A med 98 procents sannolikhet är far till B att B:s far till 2 procent är någon annan än A.

Vargar och hundar kan särskiljas tydligt med genetiska metoder

De finska vargarna bildar en tät grupp, som mycket tydligt avviker genetiskt från hundraser som använts som kontrollgrupper, som lajkor eller schäfrar. Korsningar har varit lätta att känna igen. Åren 1996–2010 har man hittat tre fall av korsning (Kuhmo 2010, Jockas 2005, Parkano 2010). I alla dessa fall har det mitokondriella dna:t härrört från vargen, så korsningen har först skett mellan en honvarg och en hanhund. Också i studier som gjorts annanstans har man bekräftat att korsningar vanligen uppstår mellan en honvarg och en hanhund.

Dna-prov från finska och nordiska vargar har också använts av oavhängiga utländska forskare.

Den mest omfattande internationella studien gällande vargars och hundars släktskapsförhållanden publicerades för ett par år sedan i den ansedda vetenskapliga tidskriften Nature. Också enligt den kan vargar och hundar tydligt särskiljas genom genetiska prov.

Vargarna i norra Europa skiljer sig i studien inte från vargar i andra områden och är inte genetiskt närmare hunden än andra vargar. Enligt en internationell studie som publicerades förra året avviker Finlands vargar inte heller från andra vargar i östra Europa.