Goda eller onda rovdjur

Förhållningssättet till rovdjur har alltid varierat beroende på art. Björnen har genom tiderna också betraktats som vis och respekterats, medan man sällan haft något positivt att säga om vargen, som uppfattats som grym. Även om världen förändrats märks de gamla attityderna ännu i människors inställning till rovdjuren.

Attityderna till de stora rovdjuren i Finland genom historien

Historiska händelser har en inte så liten betydelse i attitydbildningen gällande de stora rovdjuren, även om historien i det här fallet oftast sträcker sig endast drygt hundra år tillbaka i tiden, till ’de stora vargåren’, med tyngdpunkt på åren 1880-1881, då vargar dödade barn i sydvästra Finland. Dagstidningarnas och tidskrifternas era började först i slutet på 1800-talet i vårt land och dokument om äldre historiska händelser är därför mycket sällsyntare. Vid samma tid började också de ivrigaste jägarna organisera sig allt aktivare och lokala jaktsällskap grundades i ökande takt. En av sällskapens viktigaste uppgifter var viltvård, som på den tiden framför allt betydde så effektiv utrotning av rovdjur som möjligt. Även jaktvapnens utveckling och den bättre tillgången på dem samt förbättrade kommunikationer möjliggjorde en målmedveten och effektiv förföljelse av rovdjuren. Men trots att mycket hände i slutet av 1800-talet finns det många bevis för att rovdjuren väckte starka känslor redan långt tidigare.

Jordbruket och kristendomen förändrade relationen till naturen

I jägar- och samlarsamhället var den vilda naturen människans hem och föremål för religiös tillbedjan. När människan slog sig ner för att odla jorden började hon dela in naturen i två delar; den närmaste, odlade naturen och den vilda, hotfulla naturen runt omkring. Då blev också rovdjuren skadedjur som lurpassade på boskapen. Om jägare vid jaktfester tidigare tagit nosen, öronen och ögonen av björnen för att få dess kraft och själ, så ville man med samma ritual under senare tider ta björnens luktsinne, hörsel och syn så att den inte skulle kunna skada boskapen.

Kristendomen och hedendomen levde sida vid sida i århundraden och under den tiden försökte kyrkan ihärdigt rensa bort riter som hörde till naturreligionerna. Rovdjuren som dyrkades med hedniska ritualer sågs som djävulens sändebud och de kuvades symboliskt under kyrkans och guds makt - björnskinnet som haft hedersplatsen vid jaktfesten hamnade på kyrkgolvet under prästens fötter. Den inställning kyrkans män hade till rovdjuren påverkade folkets åsikter mycket, eftersom jaktlagar och -förordningar lästes upp för den icke läskunniga allmogen direkt från predikstolen.

Strikt indelning i goda och onda

Då relationen till naturen förändrades började man allmänt klassificera djur enligt hur nyttiga eller skadliga man visste eller trodde att de var. För de stora rovdjurens del var åsikten helt klar. Lagstiftarna i Sverige-Finland definierade björnen och vargen som skadedjur redan i den första landslagen år 1347. Lodjuret och järven placerades i samma kast i lagar stiftade på 1600- och 1700-talet. Lagarnas centrala innehåll var alltid det samma - vem som helst fick döda de stora rovdjuren var som helst. Om kungen och adeln hade i stort sett ensamrätt att jaga ätbart villebråd, så fick vem som helst ta livet av rovdjur utan att riskera straff. För vargens del var förföljelsen till och med en lagstadgad plikt för befolkningen.

Det finns också andra källor än lagar som beskriver attityderna till rovdjur i gamla tider. Den sista ärkebiskopen i katolska kyrkan i Sverige, Olaus Magnus, berättade på 1500-talet i sin bok Historia om de nordiska folken vad han hört av folk på den tiden. Enligt boken är järven en extrem storätare. Björnen hade rykte om sig att vara arg och illistig. Vargen beskrevs som ett vilt och blodtörstigt odjur som rev barnet från sin mors bröst om den fick tillfälle. Olaus Magnus talar också - precis som senare viltvårdare - om kriget mot vargarna. Lodjuret såg biskopen närmast som ett pälsdjur och han hade inget ont att säga om dess vanor eller karaktärsdrag.

Skottpengar för att effektivera rovdjursjakten

I Finland har man fört ett systematiskt krig mot skadedjur åtminstone sedan 1300-talet och till våra dagar. Precis trehundra år efter den första landslagen fastställdes i en kunglig jaktförordning 1647 för första gången hos oss skottpengar för björn och varg. Om skottpengar för järv och lo stadgades inte förrän år 1868 i en jaktförordning. Jämförbara summor för alla fyra stora rovdjur angavs första gången i den kejserliga jaktförordningen av år 1898. Där återspeglade skottpengens storlek tydligt arternas rykte som skadegörare. För en vuxen varg, som ansågs som det värsta rovdjuret, fick jägaren hundra mark och för en unge femtio. En vuxen järv fick samma värde som en vargunge och för en järvunge fick man tjugofem mark. Björnen och lodjuret prissattes oberoende av ålder till endast tjugofem mark. Jägaren fick ut sin belöning av kronans länsman genom att presentera det hela skinnet av djuret. Innan skinnet återlämnades stack länsman tre synliga hål i form av en triangel i skinnet mellan öronen som tecken på att belöningen betalats.

Berättigandet av och motivet till förföljelsen av skadedjuren var främst ekonomiska. Förr i tiden var alla stora rovdjur ett verkligt hot mot boskaps- och rennäringen. På 1700- och 1800-talen var skogsbete vanligt i Finland, och det fortsatte delvis ända till 1960-talet. Djur som betade fritt var särskilt utsatta för rovdjur. De stora rovdjuren betraktades även som fiender till ätbart villebråd och att döda rovdjur ansågs därför ge en indirekt ekonomisk fördel. När det gällde skyddande av villebråd var tanken enkel; när rovdjuren minskar tänkte man att villebrådsstammarna ökar och människan får en större andel av den mat skogen erbjuder. Dessutom betraktade man framför allt vargen som ett hot för människan, särskilt för barn. Även om det varit väldigt sällsynt i Finland att rovdjur ätit människor så har det förekommit och det är inte svårt att förstå att sådant väcker rädsla.

Guldåldern för systemet med skottpengar inföll mellan utfärdandet av 1898 års kejserliga jaktförordning och medborgarkriget 1918. Det var säkert flera faktorer som bidrog till jaktivern. Rovdjurshatet som blommade upp efter incidenterna då barn dödades av vargar i sydvästra Finland var antagligen av stor betydelse. Skottpengarna bidrog till att minska stammen av alla våra stora rovdjur och till att begränsa deras utbredning till de östra och norra delarna av landet. Skottpengarna minskade i betydelse i och med att markens värde sjönk från år 1916 till början av självständighetstiden. Det var inte längre värt besväret eller ekonomiskt lönsamt att jaga de allt sällsyntare rovdjuren med dyra patroner. Mot slutet av århundradet hade världen förändrats och man började nu skydda de minskade stammarna av stora rovdjur som tidigare förföljts. Systemet med skottpengar fick också sitt slut och efter år 1975 har inga anslag beviljats för det.

Sakari Mykrä & Mari Pohja-Mykrä