Inställningen till de stora rovdjuren

Finländarnas åsikter om vård och skydd av de stora rovdjuren är ibland kontroversiella. Med tanke på vården av björn-, varg- och lodjursstammarna har man gjort undersökningar för att utreda vad finländarna tycker om saken. Informationen samlades in via enkäter, intervjuer och öppna frågestunder. Resultatet blev både positiva och negativa ställningstaganden.

Positiv inställning och kritik

Enligt dem som har en positiv inställning hör de stora rovdjuren till Finlands natur och är en viktig del av naturens mångfald. Dessutom menade man att rovdjuren främjar turism eftersom de ger våra skogar en vildmarkskänsla, som utländska naturturister kanske söker.

En stor del av de kritiska åsikterna hade att göra med att människor upplevde att beslutsrätten helt flyttats från lokal nivå till nationell nivå eller i värsta fall utanför Finlands gränser, till Europeiska unionen.

Björnen

Björnen utrotades nästan i Finland i slutet av 1800-talet. Med hjälp av systematisk stamförvaltning har man återupplivat björnstammen. Björnens utbredning på nytt i hela landet har också orsakat motsättningar.

För björnens stamförvaltningsplan gjordes en undersökning där man samlade in åsikter av befolkningen. I svaren märktes tydligt att björnen är uppskattad som en del av Finlands natur. Men i en del svar uttrycktes rädsla för björnen och oro över de problem den kan orsaka. Björnen orsakar bland annat skador inom rennäring och biodling samt på husdjur. De som svarade på enkäten tyckte det var viktigt med ett fungerande ersättningssystem, förebyggande av skador och att björnarna fortsättningsvis är skygga för människan.

Särskilt björnar som rör sig nära bebyggelse orsakar rädsla, eftersom man tror att de kan hota människans hälsa eller till och med liv. Som bästa metoder att minska rädslan ansågs saklig björninformation och att björnarna hålls människoskygga.

De flesta ville bevara den licensbaserade björnjakten, som ansågs som det bästa sättet att upprätthålla människoskyggheten. De flesta av naturskyddsorganisationernas representanter understödde för sin del endast dödande av björnar som orsakade problem.

Största delen av de svarande tyckte att Finlands björnstam är lämpligt stor. Sådana som idkar jord- och skogsbruk samt människor som bor där björnstammen är tätast önskade att björnarna skulle vara färre. Miljömyndigheterna och många representanter för naturskyddsorganisationer förespråkade en större björnstam. Med tanke på stamförvaltningen ansåg man det viktigt med stamövervakning och forskning.

Vargen

Finlands vargstam var relativt stor ända till 1880-talet, varefter vargen nästan utrotades. Vargstammens ökning under senare år, den positiva nativitetsutvecklingen och vargarnas utbredning i hela landet har väckt diskussion om människornas motstridiga uppfattningar om vargen och målsättningarna i stamförvaltningen. Särskilt i östra Finland, där vargstammen och dess tillväxt är störst, har det höjts många negativa röster.

I undersökningen som gjordes för vargens stamförvaltningsplan var inställningen på det hela taget negativ. I svaren syntes vargrädsla, som bland annat baserade sig på dödsfall på 1800-talet som misstänktes orsakade av vargar samt berättelser och sagor där vargen beskrivs som människoätare. Vargrädslan var större i västra och södra Finland än i norra och östra Finland.

Man ansåg att vargen gör skada inom renskötseln och boskaps- och fårnäringen samt på jakthundar. Den negativa inställningen orsakades inte bara av egentliga skador utan också av oro och förberedelse för eventuella skador. På alla nivåer erkändes svårigheten med att förena renskötsel och vargar. Allmänt önskade man att vargstammen skulle fördelas jämnare över hela landet. På landsbygden utanför östra Finland fanns ändå ingen vilja att upprätthålla en större vargstam.

De flesta som svarade tyckte att vargstammen är för stor i östra Finland. I hela landet önskade man att vargstammen regleras med licensbaserad jakt. De som svarade önskade också att man i stamförvaltningen beaktar de sociala effekterna av att vargstammen ökat. Vargmotståndet var kraftigast bland renskötare och jakthundsägare. Flera skyddsinstanser och miljömyndigheter ville däremot öka vargstammen och de godkände inte jakt som en metod för stamförvaltning. Enligt dessa instanser är ökad kunskap och attitydfostran de viktigaste metoderna att förbättra människans och vargens samlevnad.

Lon

Lodjursstammen i vårt land utrotades nästan helt kring sekelskiftet 1800-1900. Sedan 1970-talet har stammen ökat och i dag har vi en livskraftig lodjursstam. EU:s naturdirektiv ändrade vår jakt- och naturvårdslagstiftning så att lon blev ett helt fridlyst bytesdjur. Lodjurets kraftiga förökning och spridning har orsakat motsättningar i människors förhållningssätt. I områden där lodjursstammen är som tätast har diskussionen fått en delvis negativ klang.

I undersökningen som gjordes för lodjurets stamförvaltningsplan framkom att attityderna till lon är tudelade. Lon betraktas som ett värdefullt bytesdjur som inte är farligt för människan. Å andra sidan stör lon viltvårdsarbetet och dödar bytesdjur. Den kommer också ibland nära bebyggelse och kan orsaka skador på hundar och andra husdjur. De viktigaste metoderna att förbättra människans och lodjurets samlevnad skulle enligt svararna vara reglering av stammen, flexibel jakt på individer som orsakar problem samt utveckling av skadeersättningssystemet, särskilt avlägsnande av självrisken.

Det var närmast jägare och kennelfolk samt representanter för jord- och skogsbruksnäringen som önskade att lodjursstammen skulle reduceras. Nästan alla instanser i både lokala och riksomfattande intressentgrupper tyckte att det skulle vara viktigt att åtgärda områden med särskilt kraftig lokoncentration. Man önskade alltså att stammen reduceras där den och produktionen av ungar är som störst. En ökning i stammen understöddes främst av miljö- och naturskyddsinstanser. Man ansåg det viktigt att utveckla metoderna för bedömning av stammen samt att öka forskningen och den allmänna kunskapen om lodjuret.

Människan och de stora rovdjuren

De stora rovdjurens återkomst, särskilt vargens, har fått till stånd många förändringar i människans vardag. Hotet om rovdjursskador skapar osäkerhet och rädsla. Husdjuren behöver skyddas. Man får vänja sig vid vargstaket. Man blir tvungen att begränsa boskapsdjurens utevistelse, eftersom det kan vara dyrt eller omöjligt att skydda dem under betessäsongen, men samtidigt måste man uppfylla de plikter EU slagit fast gällande utevistelse och betesgång.

Husdjursförlusterna som orsakats av rovdjur på människors gårdar kommer väldigt nära och många upplever att de bryter mot principen om egendomsskydd och mot rättskänslan. Hösten 2010 kom björnar till gårdar i Norra Karelen för att äta äpplen. Man antog att björnarna gjorde så för att bärskörden var liten men äppelskörden riklig. Men att förlora ett husdjur är en svårare upplevelse än en äppelstöld.

Vargar som anfaller hundar är ett märkbart problem. Det finns två orsaker till vargens anfall: hunden är för vargen antingen en konkurrent eller ett byte. Material som man sammanställt med hjälp av radiosändare från sex vargrevir pekar på en kraftigt individuell benägenhet att anfalla hundar. Att vissa vargar söker sig till gårdar förklaras antagligen med enkel föda. Vargarna som dödar hundar på gårdar är oftast ensamlevande, medan vargarna i jaktsituationer vanligen varit minst två. Det har visat sig särskilt svårt att skydda hundarna vid jakt.

De stora rovdjuren har också skapat en viss gemenskap i och med att de erbjuder ett diskussionsämne och de har också inspirerat till allmän diskussion kring naturskydd, politik och kommunikationen mellan ämbetsmän och lokalbefolkning.