Lodjurets spår

Lons tådynor ser små och runda ut, ibland som långsmala fingertoppar. Lon har mycket rörliga tår.

För lodjur är det typiskt att klättra, till exempel på högar av trädstammar. Gångspår av ett vuxet lodjur i snön. Foto: Antti Härkälä

Lodjurets gångspår

Lodjurets spår är typiska kattdjursspår. Lon har fyra tår som syns i spårstämpeln. Lons tådynor ser små och runda ut, ibland som långsmala fingertoppar. Lon har sina vassa klor indragna när den rör sig, förutom i vissa undantagssituationer.

I snö är lons tassavtryck lite otydligt i ytterkanterna på grund av trampdynornas täta behåring. Därför ser lons tassavtryck i snö stort ut, 7-12 cm långt mätt enligt de yttre kanterna. Mätt enligt tådynorna är längden på lodjurets tassavtryck 7-9 cm.

Lon har som andra kattdjur mycket rörliga tår. Om lon sträcker på tårna ordentligt blir spåret bredare än vanligt. Därför kan det vara missvisande att bedöma ett lodjurs storlek utifrån spåren.

På hård snö använder lon klorna för att få bättre grepp på skaren. Då syns kloavtrycken på spåren och tårna spretar. På spåret syns ändå trampdynornas asymmetri.

De vanligaste lospåren är gångspår. Lodjuret travar vanligen och då släpar den ofta fötterna. Då syns två likriktade fåror i snön mellan spårstämplarna och lon trampar med fram- och baktassen i samma spår. På fast underlag syns lons trampdynor tydligt åtskilda. Steglängden i lons gångspår är 80-110 cm, vilket är betydligt kortare än hos vargen. Vid trav är lons steglängd vanligen 130-150 cm, men kan ibland vara ännu längre.

I mjuk snö trampar lodjuret med fram- och baktassen i samma spår. Då kan man ta lodjurets spår för vargspår, särskilt om det snöat på dem. Då kan mätning av steglängden och en längre spårning ge en fingervisning om vilket djur som varit framme. I mjuk snö syns inte alltid trampdynornas mönster och då behöver man följa spåren tills man hittar en tydlig spårstämpel.

Lodjuret rör sig rätlinjigt, men inte riktigt så målmedvetet som en varg. Om lon inte specifikt är på väg från ett ställe till ett annat kan spårlöpan snirkla lite. Lodjuret snusar sällan på träd och buskar. Sådant beteende tyder närmast på en hund. Lodjuret har ett stort revir och använder ofta samma rutter. I snö utnyttjar lon ofta stigar upptrampade av harar och andra djur.


Andra spår efter lodjur

Lon dödar stora bytesdjur, som vitsvanshjort eller ren, genom att bita dem i halsen. Lon brukar inte riva i bytets hals utan på halsen syns vassa tandmärken och levrat blod. Lon äter sällan as. Ett lodjur som rör sig utan ungar äter vanligen bara lite av bakdelen på ett stort bytesdjur.

Avföring

Som tamkatten täcker lon över sin urin och avföring med jord eller snö. Lodjurets färska avföring är svart och luktar illa.

Bytet

Lon dödar stora bytesdjur, till exempel renar, genom att bita dem i halsen. Efter en lodjursattack är offrets hals vanligen i gott skick, med de sylvassa tandmärkena eventuellt omgivna av levrat blod.

Levnadsvanor och fortplantning

Lon rör sig smidigt och ljudlöst. Precis som andra kattdjur ser den bra i mörker. Lodjurets hörsel är välutvecklad i motsats till luktsinnet och lon lokaliserar sitt byte i huvudsak med hjälp av hörseln och den skarpa synen.

Förekomst

Finlands rovdjursstam har ökat tack vare fridlysning och i dag påträffas lodjur över hela landet. Lodjurets revir varierar i storlek och kan vara 100-1000 kvadratkilometer. Hanarna har större revir än honorna och på en hanes revir kan det leva flera honor.

Föda och jakt

Lon är en köttätare. Bytena varierar mycket, från smågnagare och fåglar till stora djur som hjortar och renar. Populär föda är harar och vitsvanshjortar samt i Lappland renar. Lodjurets tänder lämpar sig dåligt för att gnaga på fruset kött.